Khun Narin (TH)

Nu när vi äntligen har kommit igenom alla 150 låtar som Aphex Twin har lagt upp gratis på internet kan vi börja tänka på andra saker (vänta, ha det kommit fler, men va faaan?), till exempel att skriva något icke så förvånansvärt lagomt här.

Visst, internet är en horribel plats där vilken jävla douchbag till kanadick kan slå igenom och bli världskänd till den nivå att man börjar förlora hoppet om mänskligheten. Men samtidigt, på andra sidan, så kan internet vara en fantastisk plats där magiska artister kan upptäckas genom pur chans. Den här texten är om en sådan artist, eller rättare sagt band, dock döpt efter frontmannen i bandet, Khun Narin.

I mars 2013 gjordes det ett kort inlägg på bloggen Dangerous Minds vid namn Mindblowing Psychedelia From Thailand, och längst ner i inlägget var det en Youtube-video (samma video som ni kan se här nedanför). I videon kan vi se ett band från den Thailändska landsbygden som spelar elektrisk folkmusik genom ett hembygd soundsystem, och det är så psykedeliskt så att öronen smälter. Klippet går viralt bland musiknördarna i väst. Tanken om att det existerar ett band på den Thailändska vischan som spelar makalös psykedelisk rock var bara för mycket att klara av. Några månader senare beslutar musikproducenten Josh Marcy att jaga ner bandet och spela in dem. Efter mycket om, och några men, får han kontakt med bandet, flyger till Thailand och gör en inspelning med dem i bästa Alan Lomax-stil: fältinspelning.

Bandet spelar en typ av musik som kallas för phin prayuk, där det drivande instrumentet är en phin, en typ av luta. Lutaspelaren (lutist?) i bandet, Beer, har byggt sin phin själv. Vi kan inte hjälpa att tänka på Flower Travellin Band-gitarristen Hideki Ishimas hembyggda sitarla när vi hör phinen i Khun Narin.

Men att tanken om att Thailändsk folkmusik skulle vara så här psykedelisk känns kanske inte så far fetched som man först vill tro. Den psykedeliska rock-genren har ju ändå sina rötter i indisk folkmusik och ragas; finns ju en anledning till varför Ravi Shankar spelade på Woodstock 1969.

Skivan heter Electric Phin Band (Innovative Leisure Records, 2014) och släppte förra året. Väl värd att kolla upp!

Publicerat i Found | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Saker vi får på posten #6

Ännu ett drygt och slappt inlägg om skit vi köpt online. Och än en gång en beklagan över våran talanglöshet till konsumtion (vill ni se mer talang för sånt kan ni följa våra vänner på Top Five Records).

Som tidigare nämnts så gillar vi acid, och vi är fullkomligt överförtjusta i det mest Balkan Vinyl släpper (vad är det här, andra eller tredje inlägget kopplat till dem?). Och nu har vi fått hem tredje släppet i I ❤ Acid-serien.

Luke Vibert är en av de där gamla producenterna som varit med i år och dagar, och släppt en blandad kompott under ett gäng med aliases. Mest kända är nog Plug och Wagon Christ, båda är väl värda att kolla upp. Kul kuriosa: vår älskade John Peel var ett stort fan av Wagon Christ.

Vi hittade dessvärre inget klipp från skivan vi införskaffat, så vi slänger in den här fina videon med John Peel, Luke Vibert och Aphex Twin, istället (del 1 av 2).

Publicerat i Posten | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Fumaça Preta (NL)

Vi är påtok för gamla och moraliskt förfallna för att orka hänga med i de senaste trenderna och skivsläppen. Resultatet av denna snedvridna attityd som vi besitter är att vi oftast upptäcker saker allt för sent, vilket innebär att skivorna redan är slutsålda och ligger uppe på eBay för tusentals kronor. Vi är förlorare i jakten på det nya, men samtidigt är vi de där som glider runt i slitna morgonrockar och gräver i de mörkaste hörnen i musikarkiven för att hitta det där som alla redan har glömt bort. Men ibland får vi arslet ur vagnarna – flertalet behövs då vi är väldigt bredarslade – och hittar nya artisters debutsläpp relativt tidigt. Fumaça Preta kan vi finna bland dessa upptäckter.

Personen bakom bandet är Alex Figueira, en musikant med rötter i Portugal och Venezuela, men numera bosatt i Amsterdam. Det självbetitlade debutalbumet släpptes under 2014 på Soundway, samma bolag som släppte Ibibio Sound Machines hyllade debutalbum.

På något vis påminner Fumaça Preta något om det svenska bandet Goat, fast där Goat plockade sina influenser från Afrika och afrobeat hämtade Fumaça Preta upp sina influenser från Brasilien och tropicalia. Men influenserna stannar inte av bara där: fuzzgitarrer och galen garagerock tar även plats. Ibland undrar man dessutom om trummisen har kanaliserat en fortfarande levande Clyde Stubblefield. Och vi kan svära på att Vou Me Libertar är en spcefunktropicopop-cover på Pierre Henrys Psyché Rock, mer känd som låten som influerade Futuramas ledmotiv. Och helt plötsligt dyker det upp en TB-303a upp och ackompanjerar ett gitarrspel som självaste Carlos Santana skulle kunna vara stolt över. Och helt plötsligt, doomjazz? Vi sliter oss i håret, vad i helvete? Vad fan är det här? Bra skit är det hur som helst.

Publicerat i Found | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Almeda Riddle (US)

Det här var egentligen en person vi skulle ha skrivit om innan vi började namedroppa vilka fina skivor vi hade fått på posten (och vi blåser upp sanningen lite kanske, det var en skiva, men vi vill fortfarande tro – för skivsamlingens skull – att det var mer), eftersom hon har starka kopplingar till Alan Lomax då han gjorde hennes första inspelningar 1959.

Musiken kom från hennes pappa, som var violinist och sånglärare. Så musik fanns närvarande under hela hennes uppväxt. Men hennes karriär kom inte igång förrän vid 62 års ålder, vilket vi anser vara en imponerande bedrift, när den amerikanska folkmusiken fick en pånyttfödelse med artister som Karen Dalton, Joan Baez och Bob Dylan. I samband med detta började hon även turnera, något hon fortsatte med i dryga 20 år innan hälsan började svikta.

Riddle samlade på T under hela sitt liv, och det var dessa ballader som Riddle framförde. Genom detta samlande lyckades hon även bevara stora delar av de amerikanska folkmusiken; hon brukade stolt säga att hon kunde över 500 låtar.

I inspelningarna som Lomax gjorde av Riddle blandas det sånger och historierna bakom sångerna. Och man kan inte göra något annat än att småfnissa och le när hon i en av intervjuerna berättar att hon var släkting med rånaren Jesse James, något som hon varken skämdes, eller var stolt över. Sedan sätter hon igång att sjunga, med sin fragila och svängiga röst, hur bankrånaren Jesse James blev mördad av en smutsig liten fegis.

För er som sett filmen Gummo (Harmony Korine, 1997) minns kanske den inledande scenen då Bunny Boy går runt i det lilla nedgång samhället, bilderna ackopanjerade av Almedla Riddle kucklande. Under researchens gång hittade vi även denna charmiga lilla dokumentären om mormor Riddle.

Publicerat i Lost | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Saker vi får på posten #5

Vi borde verkligen konsumera mer för att den här delen av Lagom.nu ska vara ett uns intressant (vi borde kanske producera mer för att Lagom.nu ens ska bli intressant), men vi är en aningen dumsnåla – läs utblottade – när det kommer till sådant här. Dock måste vi erkänna att ibland så händer det, och härom dagen, veckan, eller när det nu var, så hände det; vi köpte en skiva!

Ett av våra favoritbolag är det brittiska breakbeat hardcore-bolaget Balkan Vinyl, och deras sub-labels: I ❤ Acid och Rave Wars. Ett svagt minne skvallrar om att vi hittade bolaget via AGT Rave Cru och den första Rave Wars-samlingen. Och nu har vi fått den tredje skivan i serien, Rave Wars III – The Return Of The Old Skool (Rave Wars, 2014). Fantastiskt fin liten sjua med galna amens och Star Wars-samplingar (plus en Star Wars-gubbe!). Låtarna på sjuan är Killa Productions – Jah Wars och Luke Vibert – Nerf Herder.

Publicerat i Posten | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Alan Lomax (US)

Vi är verkligen inga ungtuppar/hönor här på Lagom.nu, vi är så mossiga man kan bli – mer eller mindre. Och nu ska vi ta mossigheten något längre än vad som är moraliskt försvarbart.

Alan Lomax var en, för att nyttja latheten och citera Wikipedia ”fältsamlare av folkmusik, folklorist, etnomusikolog, arkivarier, skribent, akademiker, politisk aktivist, muntlig historiker och filmare.” Och det han forskade mest i var världens folkmusik, och i synnerhet den Nordamerikanska. 1934 började Alan, tillsammans med sin pappa, John Lomax, att samla ihop och spela in tusentals fältinspelningar. Några av dessa inspelningar ledde senare till flertalet viktiga skivsamlingar med amerikansk folkmusik.

Lomax är kanske inte det mest kända namnet, men hans betydelse för musikhistorien är mer än signifikant, för att citera Bob Dylan: ”I learned a lot there and Alan … Alan was one of those who unlocked the secrets of this kind of music. So if we’ve got anybody to thank, it’s Alan. Thanks, Alan.” Och det säger nog en hel del om ens betydelse, när en av världens mest betydelsefulla musiker bugar och bockar för ens arbete.

Frågan är om någon vet hur mycket musik Alan Lomax har spelat in, men i arkivet som fick namnet Global Jukebox finns det 17,000 låtar, 5,000 timmar ljudinspelningar, 400,000 fot film, 3,000 videokassetter och 5,000 fotografier. Och allt kan streamas gratis…Allt. Kan. Streamas. Gratis. Vi kan även rekommendera Youtube-kanalen Alan Lomax Archive.

Det finns verkligen hur mycket som helst att skriva om Alan Lomax, hans liv i Europa, hur han övervakades av FBI, hans otal inspelningar, hans alla intervjuer med kända folkmusiker (här kan vi lista lite för att ha något att länka, dock bara en intervju: Woody Guthrie, Lead Belly, Muddy Waters, Jelly Roll Morton och Big Bill Broonzy). Men eftersom det finns så mycket så är det svårt att skriva något längre om Lomax, så vi avslutar här med lite musik.

Publicerat i Lesson 5 | Märkt , , , | 2 kommentarer

Christa Faust (US)

För att vi vill att ni ska tro att vi är något mer intellektuella än vad vi är, så tänkte vi skriva om litteratur idag. Eftersom vi befinner oss i Nobel-tider, och eftersom vi är som vi är så kommer vi skriva om skräplitteratur, men ska vi vara så där lagom (haha, lagom) klyschiga så är den enes skräp, den andres fynd, och Christa Faust är ett fynd utan dess like.

Vi upptäckte Faust genom en novell som hon skrev tillsammans med Poppy Z. Brite, nu Billy Martin, och vi var sålda direkt. Några år senare kom hennes roman Money Shot (Hard Case Crimes, 2008), med den fabulösa huvudkaraktären Angel Dare.

Den forne porrskådespelerskan, nu pornograf, Angel Dare blir skjuten och nedtryckt i en bagagelucka, men hon lyckas komma ur knipan för att sedan ta ut sin rättmätiga hämnd på de som gjort henne orätt. Uppföljaren Choke Hold (Hard Case Crimes, 2011) kom några år senare. Faust stil är hårdare än hårdkokt, och man kan se självklara kopplingar till den gamla hederliga genren som skapades av författare som Dashiell Hammett och Raymond Chandler. Den stora skillnaden mellan det mer klassiska hårdkokta detektivromanerna och Faust, är att hon gärna rör sig i mer exploaterande miljöer: Money Shot har en stark koppling till Los Angeles och dess pornografiindustri, medan Choke Hold är fylld av gym och MMA-fighters. Tredje boken i serien, den hon skriver på nu, kommer utspela sig bland rodeo cowboys och clowner.

Men det är inte bara i Dare-böckerna som Faust använder sig av det exploaterande. I debutromanen Control Freak (Rhinoceros, 1998) rör sig hjältinnan bland S&M-klubbar och dominor. Och i Hoodtown (From Parts Unknown, 2004) är huvudkaraktären en före detta rudo luchadora, en bad-guy kvinnlig wrestler (mexikansk). Återkommande i Fausts böcker är, som ni förhoppningsvis märkt, starka kvinnor som hjältinnor i udda, och mörka, miljöer, där våld inte är alltför ovanligt.

Tillägg: Bokförlaget som Faust släpper sina böcker om Angel Dare på, Hard Case Crimes, är ohyggligt värt att spana in.

Publicerat i Böcker | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar