Les Rallizes Dénudés (JPN)

Vi är mer eller mindre uppvuxna i grannhuset, och tanten i grannhuset kom från Japan, vilket betyder att vi har blivit matade med japansk kultur sedan barnsben. Så när vi började snöa in oss på japansk film runt millennieskiftet blev ingen direkt förvånad. Däremot blev vi förvånade över hur detta skulle påverka, och leda om, vårat musikintresse; filmen bakom denna påverkan var Deadly Outlaw: Rekka (Jitsuroku Andô Noboru kyôdô-den: Rekka, Takashi Miike, 2002), inte för att filmen var fantastisk (vi minns inte riktigt om den var det), men på grund av filmens soundtrack, som var mer än fantastiskt. Det tog oss veckor att hitta soundtracket, som inte var ett soundtrack, utan det var ett album med ett japanskt 70-tals band, det var så här vi upptäckte bandet Flower Travellin’ Band och deras makalösa album Satori (Atlantic, 1971) – denna upptäckt skulle senare få oss att hitta bandet Grails, men det är en annan berättelse. Några år senare stod vi i en bokhandel, i ögonvrån såg vi en bok med ett omslag vi kände igen, på omslaget var det tre motorcyklar och fyra nakna japanska män, omslaget till Flower Travellin’ Band debutskiva Anywhere (Philips, 1970). Bokens titel var Japrocksampler, författaren var Julian Cope (ja, Den, Julian Cope). Boken är rätt kasst skriven, men perverst informativ för musiknördar. Vi köpte boken utan att tveka, och läste den direkt, och det var så här vi fann bandet Les Rallizes Dénudés.

Takashi MizutaniSka vi förklara bandet så kort och koncist som möjligt så kan vi skriva att Les Rallizes Dénudés är Japans svar på Velvet Underground. Fast bandet är så mycket mer än så: en av deras mest kända låtar, Night Of The Assassins, har samma basmelodi som Little Peggy Marchs söta hitlåt från 1963, I Will Follow Him. Huvudpersonen i bandet, Takashi Mizutani, ser ut som en ballare version av (vår skivlangare kommer säkerligen klaga på den här kommentaren, och med lite otur spöa på oss — eller iaf höja priset på nästa skiva vi köper av honom) Keiji Haino, fast än Mizutani inte har någon pimpkäpp. Vi misstänker även att Mizutani såg ut som Joey Ramone innan Joey Ramone. Bandets första basist, Moriaki Wakabayashi, var med och kapade ett flygplan 1970. Bandet har aldrig släppt något studioalbum, och alla skivor som finns är mer eller mindre officiella bootlegs på livespelningar.

Musikaliskt låter de som… som… psykedelisk noiserock, fast långt före noiserocken slog igenom och etablerade sig som en genre. Tänker er Jimi Hendrix The Star Spangled Banner fast med mer skit, mer dist, mer oljud helt enkelt. Och det är inte så svårt att tänka sig att mer moderna japanska noiserockband, som Mainliner och High Rise, har varit väldigt influerade av Les Rallizes Dénudés under åren. Det är lite halvsvårt att hitta en perfekt diskografi med bandet, som sagt, bara bootlegs, men några skivor som är värda att börja med är: Heavier Than A Death In The Family, ’77 Live och Blind Baby Has Its Mothers Eyes.

Annonser

Om m+w

Lagom.nu; en kulturblogg som är så omoraliskt lagom att den bara kan skrivas på svenska.
Det här inlägget postades i Lost och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s