Walter Gross (US) – Solitude

Vi såg härom kvällen (igår kväll?) att skivbolaget – eller va fan, det är nog mer av ett ett kassettbolag – kassettbolaget I Had An Accident Records skulle göra ett nysläpp på den självbetitlade skivan Shh… This Is A Library (2007), denna gång på kassett, handgjort omslag, i tio ex. Och som de idioter vi är så tog vi en hundralapp från våran redan strama matbudget och beställde denna kassett, vi väntar spänt!

walterMen i samband med köpet återupptäckte vi även Walter Gross och hans kassett Solitude (I Had An Accident Records, 2010) som sedan återsläpptes på en lathe cut (ett format som påminner något om vinyl) 2010, 10 respektive 30 ex – I Had An Accident Records gillar små, väldigt små, upplagor. Även om man antagligen aldrig kommer äga detta släpp, vi är rätt sorgsna inombords över detta faktum, så är det lite fint att man kan ladda ner musiken gratis, både från Walter Gross och skivbolaget, vilket vi rekommenderar att ni gör. Och nu medan vi sitter ensamma i lägenheten och tittar på när solen går ner över Södermalm tänkte vi att vi kunde skriva några passade ord om Solitude.

På pappret så är Solitude ett hiphop-album, men för att dra till med en kär gammal plattityd, riktigt så enkelt är det inte (shit, vi måste verkligen sluta använda det där uttrycket, vad är det, typ tredje gången på en vecka? Galenskap!). Även om Walter Gross ser sig själv som en hiphop-producent, så är han även en ljudkonstnär, och det märks verkligen på Solitude, stundvis låter det som att man har fastnat mellan två radiostationer som båda spelar LaBillie_Holidaydy Day. Det är jazzigt, det är bluesigt, samtidigt som det blandas in genrebeståndsdelar av ambient, drone och noise.

Musiken rör sig mellan Billie Holidays mer nedstämda låtar från Billie Holiday Sings (Clef Records, 1952) senare återsläppt som Solitude (Verve Records, 1952), och några av hennes mer upptempolåtar, allt loopat och lätt undangömt mellan stycken av drönande ambientbrus. Mot slutet tränger sig mer glad musik in i ljudlandskapet, artister som Debbie Reynolds och The Chordettes dyker upp under några få ögonblick, men Walter Gross låter bruset ta över, och varje gång så kommer han tillbaka till Holidays hesa stämma. Bruset kommer tillbaka, och Holiday drunknar bort medan hon sjunger upprepade gånger: ”This is heaven for me…” Och vi kan inget annat än att hålla med Billie Holiday när hon sjunger detta för Solitude är en liten bit himmel, en liten bit mörk, jävligt dyster, och ångestfylld himmel, men för att parafrasera något vi läste för år och dagar sedan; i den djupaste ångesten finner vi den enda sanna lyckan.

Annonser

Om m+w

Lagom.nu; en kulturblogg som är så omoraliskt lagom att den bara kan skrivas på svenska.
Det här inlägget postades i Found och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Walter Gross (US) – Solitude

  1. Ping: Saker vi får på posten #2 | Lagom.nu

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s