Enmansband

Efter att stan har haft besök av både Scott H. Biram och Joe Buck Yourself under våren – samt det småfestliga midsommarinlägget med den finska bluesmusikern Kari Tykkyläinen i fredags – så tyckte vi att vi kanske skulle skriva lite om enmansband.

Som vanligt är vi lite smått förvirrade och har inte en aning om vad fan vi sysslar med, men i alla fall; kortfattat så är ett enmansband just det som det låter att det skulle vara, ett band med flera instrument men med endast en person bakom instrumenten. Ibland är det så enkelt att det bara är en person med gitarr och munspel, som typ – Bob Dylan; andra gånger kan det vara något mer avancerat, men här kommer i alla fall tre av våra mindre kända favorit-enmansband.

Possesed by Paul James, snuskfin alternativ country/bluegrass. Vi upptäckte karln via Britton Zoggs fantastiska Youtube-kanal, Zogg lägger upp små, personliga och enkla inspelningar, förvånansvärt ofta bara en skäggig man i flanellskjorta som spelar på något stränginstrument, och oftast så vacker musik så att man bara sitter och försiktigt kliar sig i ögonvrån så att folk inte ska se att man är på väg att brista ut i tårar, och videon med Possesed by Paul James är inget undantag, dock en total frånvaro av rutiga skjortor, så bli inte besviken. Album-versionerna är dock något mer fylliga med band och sånt där trams, men vi tycker om honom ändå.

Whoa, Molly, whoa, Molly Gene… Molly Gene One Whoaman Band det här är så skitigt, så fruktansvärt skitigt och rått så vi kan inte göra något annat än att älska denna kvinna. När man först ser henne så kan man inte riktigt gissa sig till hur hon låter, och man kan inte riktigt förstå vad som sker så fort hon öppnar käften och börjar stampa på trumman. Hon kallar sin musik för delta-thrash, självklar återkoppling till klassisk deltablues, och när man hör hennes musik förstår man exakt vad hon menar med denna beskrivning, aggressivt, skitigt, och samtidigt så bluesigt. Faktiskt så är hon en av de mest aggressiva och hårda av de enmansband vi har stött på, om vi ser förbi alla black metal-enmansband.

Nu har vi nått slutet. Dead Elvis & His One Man Grave (det är något visst med enmansband och ordlekar), och bandnamnet beskriver ganska exakt vad man får, man får en zombie-Elvis, that’s it, bokstavligen. Han uppträder helt i Elvis-regalier och mask, självfallet mask, en Elvis-mask, en Elvis-döskalle-mask, han är ju ändå Dead Elvis, och han låter som Elvis, fast lite mer skitigt, lite mer rockabilly. Just ja, han kommer ifrån Disgraceland, dessutom, vad hade ni förväntat er? Och precis som väldigt många av våra favoritartister, så är Dead Elvis & His One Man Grave relativt anonym, och uppträder aldrig på scen utan mask.

Annonser

Om m+w

Lagom.nu; en kulturblogg som är så omoraliskt lagom att den bara kan skrivas på svenska.
Det här inlägget postades i Lost och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Enmansband

  1. Ping: Abner Jay (US) | Lagom.nu

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s