Nicole Dollanganger (CDN)

Halleluja!

Det har äntligen hänt! Jesus har återkommit till oss! Nej vänta, det är bara Lagom.nu som uppdaterar med något jävligt lagom igen. Sorry, my bad. Det är så lätt att ta fel på den allsmäktige lagomheten och Jesus ibland, i synnerhet när de kommer ungefär lika ofta.

Så vad händer när du är ung, har ett förlamande Tumblr-missbruk, och blir sängliggande i ett år? Du börjar spela in musik i ditt badrum medan du tittar på dina föräldrars samling av antika dockor, självfallet. Det säger ju sig självt. Det gjorde det i alla fall för Nicole Dollanganger.

Shit, har fan glömt bort hur man skriver för Lagom.nu. Vad skriver man nu?

Hennes första badrumsmusik släppte hon på Bandcamp 2012, och sedan dess har det kommit upp en handfull med fler släpp, samt så har hon blivit upptäckt av Grimes. Nu, 2015, har Dollanganger släppt sitt första studioalbum, Natural Born Losers (2015), som marknadsförs genom Grimes nya projekt, Eerie Organization, ett artistkooperativ som ingen riktigt vet vad det kommer bli av med. Som Grimes själv skriver: ”Future Eerie Activities must remain a mystery for now.”

Hur som… Nicole Dollangangers musik är kuslig popminimalism, men det är inte musiken som är det utmärkande, den är av vanlig pop-standard, mer eller mindre, för det är hennes röst och texterna som är det intressanta. Rösten och texterna anammar föräldrarnas docksamling, hennes intresse av BDSM-kultur och skräckfilmer. Det är så gulligt med änglar och fluff så att man kräks, sen pow, hon vrider nacken av en svan – i bästa The KLF-maner (man måste vara lite stolt över att man kan få in en The KLF referens i något som verkligen inte har med dem att göra; #skills). Mordiskt gullig dockpop rent ut sagt.

Och vad är det för jävla människor som skriver ut låttiteln före artisten?

Publicerat i Found | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Jedi Scum (US)

Som alla normala människor så älskar vi Star Wars – ja, det är måttstocken för att mäta normalitet i dagens samhälle, fråga bara Foucault. Så härom dagen satt vi och letade efter musik som influerats av Star Wars. Det mesta vi hittade var norsk pop (vi förstår inte riktigt heller), undermålig italiensk disco från 77 och fantastisk italiensk disco från 77 – och så klart Meco. Men någonstans i höstacken hittade vi även Jedi Scum.

Bandet härstammar från Oakland, US, och musiken är doominfluerad grindcore/powerviolence med Star Wars-tema… STAR WARS-TEMA! Och det är bara så bra! Konceptet Star Wars möter grindcore är bara så intensivt och fantastiskt så det är förståeligt att bandet splittrades samma år som det självbetitlade albumet släpptes: det finns inte tillräckligt med kattbilder på internet för att väga upp tyngden som fler album skulle alstra – ologiskt, javisst, men det är svårt att krysta ut bättre logik när man samtidigt tänker på något så fantastiskt som Star Wars-grindcore. Jedi Scum (2013) är strax över 10 minuter och innehåller 13 spår. Låttitlarna är tagna från Trilogin och har namn som I Don’t Like You Either, Let The Wookie Win och These Blast Points, To Accurate For Sandpeople, flera har även samplingar från filmerna, oftast repliken som låten fått sitt namn ifrån. För att göra det hela ännu bättre så har medlemmarna dessutom tagit sina scennamn från Star Wars-universumet: Starkiller, Dash Rendar och Corran Horn.

Publicerat i Found | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Love Joys (UK)

Av någon anledning känns det som att vi kommer lägga ner mer tid på att leta igenom vinylsamlingen efter skivan än att faktiskt skriva om artisten: det är ett ständigt gissel att inte ha samlingen i bokstavsordning, och nej, vi har inte tagit lärdom av de äldre och visare. Men hur som helst, nu är det sommar, om ni inte har märkt det – som de bleka individer vi är så har vi definitivt märkt av temperaturförändringen. Och när sommaren är här börjar man lyssna på musik som har sina rötter i Jamaica, så enkelt är det, sen spelar det inte så stor roll vad det är: dub, ragga jungle, roots, etc.. Allt funkar bara det är varmt och slappt.

Ett av favoritbolagen är självfallet Wackie’s som producenten Lloyd ”Bullwackie” Barnes startade upp för att släppa sina produktioner på. Bolaget, med tillhörande butik och studio, grundades i New York under 1970-talet, och var en av USAs första viktiga reggaeetiketter. Wackie’s musik skulle även ha en liten, men betydande, del i hiphop-kulturen som växte fram i slutet av 1970-talet – och 1979 släpptes det en hiphop-tolva på bolaget.

Men 1981 släppte den brittiska gruppen Love Joys sitt debutalbum, Reggae Vibes (Top Ranking International), producerad av Bullwackie. Duon bestod av Sonia Abel (nu Marla Allen) och kusinen Claudette Brown. Själfull roots med två kvinnliga sångerskor, något som var ovanligt vid tiden, tillsammans med Bullwackies karaktäristiska sound. Sångerna hade ofta samhällskritiska teman, men detta blandades upp med en och annan låt om kärlek. Uppföljaren kom två år senare, Lovers Rock Reggae Style (Wackie’s, 1983), och är idag en av de svårare Wackie’s-skivorna att hitta som originalpress. Turligt nog hyser Mark Ernestus och Moritz von Oswald, två personer som det borde skrivas mer om här, en enorm kärlek till Wackie’s och har gjort re-issues på samtliga skivor. Flera av bolagets artister dyker dessutom upp på ett av Ernestus och von Oswald egna musikprojekt, Rhythm & Sound, och så gör även Love Joys.

Publicerat i Lost | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Jim Goad (US)

Återigen sticker vi ner stortån i det fisljumma vattnet som är Lagom.nu.

Härom veckan när vi satt och tittade på bibeldokumentärer så fann vi något helt annat, något… satanistiskt. Vi fann TV-showen The Great Satan at Large, och självfallet var vi tvungna att gräva mer i denna nedlagda oanständighet. Ett namn som ofta dök upp i artiklarna runt TV-programmet var Jim Goad, som visserligen inte hade något med det hela att göra, mer än att han en gång var vän med programledaren, Lou Perfidio. Och denne Jim är en ganska så intressant person, må vi säga.

Med en kandidatexamen i journalism bakom sig startade Goud, tillsammans med sin dåvarande fru, Debbie, tidningen ANSWER Me!. Det kom fyra nummer av tidning – fyra nummer djup misantropi – under lika många år, men det räckte för att ANSWER Me! skulle få ett kultfölje. Och när två tidningsförsäljare blev arresterade för spridning av obsceniteter och oanständigheter så fick än fler upp ögonen för Jim Goad. Obsceniteten innehöll artiklar om karaktärer som Russ Meyer, Timothy Leary, Iceberg Slim (som vi antagligen också kommer skriva om i en avlägsen framtid), Anton LaVey, Boyd Rice, och i tredje numret skrivs det om bland annat självmorden runt Gloomy Sunday, och författaren Yukio Mishimas seppuku. Några illustrationer av vår älskade Trevor Brown dök upp i tidningen med. ANSWER Me! blev senare även en stor influens för tidningen Vice.

Men det är inte därför som vi är här, vi vill ju ha lite musik att lyssna på, och Jim Goad har varit inblandad i några musikaliska projekt: under namnet Big Red Goad släppte han alt-country-skivan Truck Drivin’ Psycho (Hierarchy, 1996), han dök dessutom upp på Adam Parfreys S.W.A.T. – Deep Inside a Cop’s Mind (Amphetamine Reptile Records, 1994) tillsammans med Boyd Rice (känd från bland annat Death in June), och Steve Hanford (Thee Slayer Hippy) från Poison Idea. I samma veva under 90-talet spelade han även in låten med det något lätt omoraliska namnet Let’s Hear It For Violence Towards Women (Stoppa omoralen i musiken! Omoralen i musiken! Stoppa den!) med The Boyd Rice Experience. Under 2007 turnerade Big Red Goad tillsammans med Hank Williams III.

Även om det kanske inte har framkommit här så tydligt så är Goud en kontroversiell figur, och i synnerhet runt partnervåld (host, host, Let’s Hear It For Violence Towards Women) – vilket vi självfallet tar avstånd från. Men verkligheten är kanske inte alltid så svart och vit som man vill att den ska vara, så vi tycker nog att Jim Goud får förklara den historien själv utan att vi lägger oss i. Hur som helst, han har bidragit till rätt festliga saker till kulturen, och det är helt klart värt att kolla upp, och vi längtar lite tills den dagen vi kan lägga de 800 kronorna som man måste ha om man vill läsa ANSWER Me!.

Publicerat i Found | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Flava D (UK)

Vi har en tendens att försöka sluka så mycket information som möjligt om musik, gräva i alla kanaler vi kan hitta för att finna de rätta ljuden som samtidigt är nya för oss. Några av våra hjälpmedel är ett gäng fantastiska Youtube-kanaler med artister som pratar om sin favoritmusik, samt en del kanaler som har en del andra roliga ting för sig. En av dessa är Fact Magazines och deras Youtube-serie Against The Clock, och det var via denna serie som vi upptäckte UK garage producenten Flava D.

Vid första anblicken så Flava D ingen karaktär man direkt reagerar på: kort, ganska tanig, långt blont rakt hår, klädd i T-shirts och keps, något försynt och introvert på något vis. Men sen börjar hon trumma loss på sin laptop och keyboard, och inom några minuter har hon byggt upp ett tjockt och gungigt UK garage beat. Även om hon har varit inblandad i olika produktioner sedan 2010 – och inte alltid fått ett erkännande för det – så kom hennes första egna släpp, BRVIP003, 2013 på bolaget Butterz. Sedan dess har släppen kommit regelbundet, dels på på vinyl, och dels på hennes egna Bandcamp.

Senaste släppet är More Love som dök upp någon vecka sedan på hennes Bandcamp och…det är bara så jävla bra. Stundvis märker man av hennes influenser från hiphop-producenter som J Dilla och Pete Rock, samtidigt som musiken är starkt influerad av UK scenen med all elektronisk musik som kommit där ur de senaste decennierna; Burial och Cooly G känns nära till hands. Flava D själv påstår att More Love är hennes mest personliga släpp hittills, och det märks. Hon är en fantastisk producent som börjar göra ett namn för sig, och det ska bli kul att följa hennes karriär och se vad hon kommer göra i framtiden. Sedan vi upptäckte henne i februari så har hon blivit lite av en favorit.

Publicerat i Found | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

DJ /rupture (US)

Just ja, vi kanske borde skriva något här någon gång så att det i alla fall ser ut som att vi bryr oss om saker som är lagom – vilket vi gör, åtminstone lite. Vi har dessutom försökt muta våra vänner på Top Five Records för att se om de kan skriva ihop något om Roadburn Festival 2015 som gick av stapeln för någon vecka sedan, så förhoppningsvis får vi vår första gästskribent inom en inte alltför avlägsen framtid.

Vi har haft öronen på denne Jace Clayton, mer känd som DJ /rupture sedan vi upptäckte det fantastiska skivbolaget Violent Turd, en sublabel till Tigerbeat6, som, enligt ryktet, sattes upp för att Kid606 skulle kunna släppa mer tvivelaktig musik som bröt mot diverse amerikanska copyright-lagar. Bland släppen på Violent Turd hittar vi den fantastiska Shotgun Wedding-serien, och på första skivan i serien, The Bidoun Sessions (2004), finner vi just DJ /rupture, tillsammans med Mutamassik, i en mix där arabisk folkmusik möter modern elektronisk musik. I DJ /ruptures del av skivan mixas musik från det marockanska bandet Nass El Ghiwane med elektronika från Dabrye, dancehall från tyska Seeed, popmusik från Kelis, och breakcore från japanska Ove-Naxx. Och det är just det här som är det fantastiska med DJ /rupture, och hela konceptet som sattes för Shotgun Wedding-serien med denna skiva, den spridda blandningen av genres, och hur väl allting flyter ihop tillsammans.

DJ /rupture slog dock igenom redan 2001 med en egensläppt mix, Gold Teeth Thief (Soot Records), och precis som med The Bidoun Sessions så rör /rupture sig obehindrat mellan olika genres, takter och tonarter; och det här i en tid före den digitala DJ-revolutionen som vi sett under senare år med automatisk taktmixning och diverse effektknappar. Hela mixen är gjord på tre vinylspelare, och visar upp Jace Claytons fantastiska färdighet i att manipulera musik på hans villkor. Gold Teeth Thief är det perfekta exemplet när man försöker påvisa DJ-kulturens konstnärliga merit för folk som envisas med att hävda att det är enkelt att vara DJ då man bara spelar andras musik.

Jace Clayton är en fantastisk konstnär som har rört sig från att vara en vanlig DJ med exceptionell talang, till att arbeta med poeter, videokonstnärer, klassiskt skolade musiker, samtidigt som han skriver och är politiskt engagerad – det sistnämnda är ändå ganska tydligt i hans mixar då den finkulturella världsmusiken möter den smutsiga klubbmusiken från väst i någon form av globalt och gränslöst experiment i CD-format. En lätt avundsjuka infinner sig ju mer man läser om honom och vad han åstadkommit; och se där, han har till och med producerat en tribute-skiva under sitt egna namn till kompositören Julius Eastman – detta ska vi efterforska mer i.

Och det bästa av allt, flera av DJ /ruptures mixar är tillgängliga för nedladdning på hans hemsida.

Publicerat i Lost | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

You’re Smiling Now But We’ll All Turn Into Demons (UK)

Vi sitter här och rotar igenom musiksamlingen, vi är ute efter något rockigt, kanske lite tjejigt, gärna något jävligt tungt, men allt vi kan hitta är smutsig jävla garagerock av folk i konstiga kläder. Visst, det är inget fel på garage, men vi måste ju ändå visa att vi lyssnar på andra saker än bara garage. Vi ger oss och går den diplomatiska vägen till mötes, vi hittar något mellanting.

Det är nog få skivbolag som har blivit så hypade senaste åren som Cardinal Fuzz. Trots att inget släpp är äldre än ett par år, så ligger Discogs-priserna redan omoraliskt högt, i vissa fall över tusenlappen.

Musiken som bolaget släpper drar åt genrer som psykedeliskt och stoner, ganska precis det man förväntar sig av ett bolag som heter Cardinal Fuzz. You’re Smiling Now But We’ll All Turn Into Demons är inget undantag, fuzzigt och psykedeliskt till förbannelse. Trots att det brittiska bandet från Portsmouth har funnits sedan 2002, och nu släppt fyra album så har de inte riktigt hittat sin publik – eller ens någon publik över huvud taget, verkar det som. Första skivan, en split med Escanna, kom 2003 (Jazz Beard Records) och ligger mer åt garage- noiserock-hållet än de senare skivorna. Men med den andra skivan, Contact High (Function Records, 2009), så började det bli mer psykedeliskt över ljudet, samtidigt som låtarna blev längre och stundvis långsammare.

Förra året gjorde Cardinal Fuzz en återpress på Contact High, och i år kom det fjärde albumet Population IV som ni fortfarande kan få tag på om ni sätter lite fart.

Publicerat i Lost | Märkt , , | Lämna en kommentar